September

Så hände det till slut... Linsen lossnade. =(
Älskade Epona.
I fredagskväll, sent så märkte jag att Epona kisade med sitt öga. Jag blev alldeles kall och ropade ner henne från soffan.
Hon såg inte bra på nära håll och hon gick på hörsel och ganska suddig syn tror jag... Man märkte det att hon gick lite tokigt och snubblade på saker.
Thomas var inte hemma utan hade åkt iväg för att jaga under helgen... Jag ringde honom och var i panik. Vad skulle jag göra...? Vi bestämde att han skulle komma hem på lördag em. Efter ett par timmar så kändes det alldeles för mycket att greja detta själv så jag ringde hem honom mitt i natten...

Epona var vid hyfsat gott mod under lördagen, hon såg inte jättebra men hyfsat och hon var glad, hon ville gå ut och hoppade efter kopplet när
vi skulle gå ut, hon åt och hon var lite godisgalen som vanligt. Vi tittade så att pupillen drog ihop sig och att ögat inte var rött, det är tecken på att trycket är för högt.
Tack och lov verkade det som att linsen lossnat och fallit bakåt, då fungerar flödet i ögat iaf och trycket håller sig på en normal nivå men det är obehagligt för hunden.
Nils på strömsholm har informerat massvis om hur vi ska kolla och han sa även att om trycket går upp så blir hunden helt blind och då står den bara stilla och rör sig inte alls.

Vi hade en fin lördag och söndag med Epona och vi åkte ut med henne och lät henne ströva omkring lös i skogen. Vi tog bilder och filmade henne lite...
Det var svårt att förstå att det var så kort tid kvar... =(  Hon fick allt utom torrfoder att äta. Lammnacke att tugga på, leverpastej och blodpudding och korv.
Hon låg nära mig i soffan, nära mig i sängen. Fina gumman...
I måndags så fick vi en tid hos vår veterinär Olle-Jonny i Heby. Vi ville inte att hon skulle ligga i nån frys sen för att bli hämtad och thomas
ringde smådjurskrematoriet i enköping så vi skulle kunna komma med dig direkt efteråt. Det gick bra...
Vi var hos Olle-Jonny vid halv två och när vi svängde ner till honom så tittade solen fram efter en hel dag med regn och grå himmel. Kvart i två somnade hon in... och det var tungt, så vansinnigt tungt. Hon låg i sin nya mjuka goa filt hon fått på lördagen och sen låg hon
i min famn hela vägen till enköping. Hon var fortfarande varm och magen var så rund och go att klappa på och solen lyste på henne.
Det värsta kom sen när vi skulle lämna henne ifrån oss på krematoriet. Jag trodde jag skulle kräkas... Det gjorde så ont och var så hemskt. Det var så slutgiltigt.
Jag borrade ner ansiktet vid hennes hals och sa hej då...gav henne till thomas och sen gick jag och satte mig i bilen. Det är det absolut värsta jag behövt göra någonsin.
När thomas kom efter ha sagt sitt farväl så åkte vi iväg några timmar... Jag ville ha med henne hem, ville följa henne hela vägen och efter några timmar åkte vi och hämtade urnan. Det var så fel när vi kom hem... Thomas tog hennes koppel och jag höll i urnan... Det var så grymt och så sorgligt.
Men vi följde henne hela vägen iaf... lämnade henne inte och hon är hos oss nu.

Det är så ledsamt att vi bara fick 5 år med henne. Hon skulle ju haft 10 till... Så full av energi och livsglädje. Vad man än
skulle göra så var Epona med till 100%. Hon älskade agility och var ganska duktig, t o m. fast hon bara hade ett öga.
Hon var galen i att köra terrierace och trots sina korta 11" över marken var hon snabb som en vessla och vann över
fast hon snubblade två gånger på national -09. Men det var så mycket vi inte hann göra... älskade lilla gumma.

Hon var en frisk fläkt och vi saknar henne... Det är så tomt och saknaden och sorgen tar bokstavligen andan ur en.


Epona... Jag saknar dig. Jag saknar din uppfodrande nos när du tyckte att det var dags att gosa lite. Jag saknar dig när du
fick sova i sängen och kom och buffade upp täcket och la dig så nära, så nära. Din lukt... Du luktade aldrig hund, ok... när du hade simmat
nån timme i sjön, så som du älskade... Men annars luktade du så gott. Jag saknar att höra hur du far fram, snubblar över dammsugaren, hittar den enda lilla leksaken som
ligger på golvet att gå över så det låter som att nån håller på att riva stället... Hur du alltid hoppar upp på fel ställen och river ner och kliver över allt,
oavsett vad... och inte för att du såg dåligt utan för att du alltid var så klumpig. Älskade sötnosen... Jag saknar att se dig gå omkring med din lilla råtta i munnen, eller ett tuggben. Du kunde t o m. sova med ett i munnen. Stolla... Eller när vi bodde i Runhällen och det bästa du visste var att ta alla ben du hittade och gräva ner dom vid dina olika gömmor och lät dom bli lite lagom äckliga för att efter en vecka eller två gräva upp dom och komma med dom i full fart in i huset igen, ner i korgen och tugga i dig dom.
Älskade Epona.... Jag saknar dig så mycket. Jag saknar att höra dig när du gick omkring och nosade ute i skogen och lät som en liten minigris... Jag vill se dig simma, leta upp bästa sten eller kant att hoppa ifrån, simma runt och sen tillbaka för att slänga dig ut igen. Min goa gumma.
Jag minns när du föddes... Vår allra första kull. Först kom Achilles efter en timme Nikita... Medan jag vände mig bort nån minut efter det för att tvätta händerna så kom du ut 15 sek efter Nikita, du hade bråttom ut och så fortsatte du... Du hade alltid lite bråttom , vår lilla galenpanna. Något vi aldrig glömmer är när du, din vattengalning, hoppade ner i ett gruvhål med vatten i botten. Du och mamma Vilda sprang runt i skogen och bara Vilda kom tillbaka. Oftast fortsatte vi att gå för du brukade alltid komma när du
nosat färdigt på det du var tvungen. Men nu ville inte Vilda gå vidare... Hon stod kvar och tittade på oss och pep. Hon gick tillbaka ut på hygget och jag tänkte att jag går väl efter och ropar på dig. Men du kom inte... Vilda sprang upp på en liten höjd och där stod hon och pep. Jag gick upp där för att ropa efter dig och då såg jag att det var ett stort och djupt hål, ett gammalt gruvhål fick vi höra av grannar senare som det fanns några stycken av i skogen i Runhällen. När jag står där och tittar ner så ser jag efter ett tag att där är du ju. Du sitter längs med kanten under lite sly i vattnet och tittar på mig. Du kom inte upp... Thomas fick klättra ner efter dig medan jag höll i honom.
Tänk om inte Vilda varit envis och stannat och visat oss var du fanns... Epona, jag saknar dig. Jag vill ha dig tillbaka och jag undrar om det kanske skulle varit värt att prövat att operera ditt öga iaf. Tänk om det gått bra och du fått ha lite fler år tillsammans med oss... Alla om... Jag ångrar iaf. inte att vi fick dig. Du är värd all denna smärta som vi känner nu. Jag skulle aldrig vilja varit utan dig... Du goa lilla älskling. Jag vill ha dig tillbaka. Jag vill köra ner näsan i din päls och krama dig... Jag hoppas du har det bra där du är nu, att Olle väntade på dig. Att han skällde med sitt lilla fasanskall och viftade på svansen och sprang och tog emot dig.
Jag vill tro att du har det bra nu, att du ser bättre än någonsin och att du är fri och springa och vara ute, det som du älskade mest av allt.
Jag älskar dig Epona, vi glömmer dig aldrig... Mitt hjärta är fyllt av dig och jag hoppas att sorgen blir lite lättare att bära och dom fina minnena av dig gör mindre ont
att tänka på efter en tid. Sov gott du lilla vän, vi ses en annan gång längre fram...

Älskar dig Epona...