Mars

 

Ja... Livet består just nu av väntan... Även om vi inte försöker att känna så. Men det går ju inte en dag utan
att vi tittar på Eponas öga och letar efter tecken på att hon är sämre.
Snart har vi tid för återkoll och jag hoppas så att det ska vara oförändrat så hon kanske kanske
kan få en sommar till.
Mestadelen av tiden kan man liksom "stänga av" och vara nästan som vanligt, man kan berätta för andra vad som hänt
och förklara kring sjukdomen och hur det är ställt med Epona. Men det känns lite att ju längre tiden går, ju mer sjunker det in
och man förstår vad som komma skall. En del kvällar är rätt ledsamma när hon ligger bredvid en i soffan eller när man gosar och hon
luktar så gott... Hon kommer ju med högsta sannolikhet inte finnas hos oss om ett år. Det gör ont.

Jag hoppas att en väldig massa testar sina hundar. Så att vi får en riktigt grundlig översyn på hur det står till i rasen.
Det ser ju ganska bra ut än så länge då vi bara fått ett fåtal anlagsbärare och resten "clear"-hundar. Även hundar som varit
efter anlagsbärare har blivit clear, det är ju jätteskönt. Vet man med sig att man har sk. "risklinjer" så kan jag inte se vad man
skulle ha för ursäkt att inte testa sina hundar. Det är ju så lätt... och skulle man ha en anlagsbärare så är det ju ingen katastrof då
t o m. AHT rekomenderar att inte ta bort anlagsbärarna utan para dessa med testade och fria hundar. Skulle vi ta bort alla anlagsbärare
så skulle vi få en för snäv avelsbas och därmed skulle ännu större problem uppstå.

Testen fungerar också, dom här stickorna har dom använt till att testa hundar i flera år, fast med andra sjukdomar. Så
att utvinna DNA från dom när dom anländer till AHT är inga svårigheter.
Vi kommer aldrig aldrig aldrig mera avla på en hund som inte är testad eller att dennes föräldrar är testade clear.
Även om problemet inte är stort i rasen så HAR vi ju uppenbarligen anlagsbärare och någon gång kommer någon ovetandes då para dessa
med varandra.
Det leder till en enorm sorg för hundägarna till den framtida sjuka hunden och ett lidande för hunden, som kanske dessutom hinner gå mycket i avel innan man ser
att det är sjuk.
Om man kan undvika att få "bara" en tre-fyra sjuka hundar vart femte till sjunde år, ska man inte göra det då?
Först tänkte jag nog att det var onödigt att testa sin hund om den inte ska gå i avel. Men har man en hund efter föräldrar som inte är testade
och inte ska testas, då tycker jag man kan göra rasen den tjänsten att testa sin hund ändå.

 
Vi hd-röntgar ju våra hundar trots att det inte är ett utbrett problem inom rasen alls, tvärtom undrar ju många gånger veterinärer varför vi ska göra
det med en sån liten ras. Nu menar jag inte att vi ska ta bort hd-röntgen men jag vill sätta det i relation till att dna-testa sina hundar.
PLL är ju inte ett stort problem för russllarna i våra klubbar ännu, så varför inte förebygga att vi kanske hamnar där?
Sen får man säga vad man vill, som att vi haft ett par fall av PLL med jämna mellanrum på ca 5-7år. Man vet inte om det fortsätter så eller om det blir
som med Tyskterriern dvs. att det blir väldigt många hundar som blir sjuka...
När vetenskapen kommit såhär långt och gett oss så himla bra verktyg att använda i vårat avelsarbete tycker jag det är nonchalant och dumt att
strunta i dom. Det blir ett långt fall ner från sin höga häst om man avlat på "risklinjer" utan att ha testat dom (för dom BEHÖVER inte vara drabbade) och efter några år har en
väldigt ledsen valpköpare på tråden.

Det blir inte så mycket annat i dagboken idag... Det har iaf. hänt lite roliga saker också, vi har köpt en tik på 7mån.
Hon heter Drömma och vi köpte henne av en tjej som haft henne i 6mån men där livssituationen förändrades så
hon inte kunde ha henne kvar. Hon är är lyhörd, lättlärd tik som är lite busig. Fast i värsta slyngelåldern är det ursäktat. Mer om henne kommer
när jag orkar lägga ut en egen sida till henne.
Haggis är en sån otroligt go liten kille, hur cool som helst och man tänker nästan inte på att han är valp... Han har inte dom där
"jobbiga" sidorna som en valp ofta har en del av. Han är lekfull och busar rätt vilt med Drömma, men han är så lyhörd och framåt.
Jag har aldrig haft en hane som varit så vid så unga år. Han kommer bli en liten hane, slät. Jag är väldigt nöjd med honom och tror att han kommer komplettera
vår avel bra i framtiden. Det var det... Nu ska jag fixa lite innan Britta kommer ikväll. Det ska bli himla kul och vi ska samåka till Timrå-utställningen som är imorgon.

Ha det gott!

Drömma nästan 7mån, nedan.